stick och brinn...

... du hemska trötthet. I början av veckan slog den till, denna hemska trötthet som drabbar mig nu som då. Alltså ingen vanlig trötthet att man sitter och gäspar lite nu som då utan denna trötthet slår till med sådan kraft att det gör ont ända in i benmärgen. Är annars typen som mårar och på med en hel del, ser mig själv som  en ganska glad och positiv person men när denna trötthet slår till orkar jag inte ens vara glad. Som tur så är denna sjukdom lätt att bota och medicinen är förståss sömn. Nu har jag då alltså sovit i tre dagar, långa nätter ( ca 10 timmar ) och fastän jag sovit otroligt bra på nätterna så har jag ändå behövt ta tre tupplurar på dagen så det föklarar ju att jag verkligen varit trött. Men ikväll vaknade jag från dagens andra tupplur och kände genast att nu har det vänt,  jag vaknade nämligen utvilad och glad.

Är tacksam över att gubben vet att jag måste sova upp mig nu som då.  Han låter mig sova i lugn och ro och sköter ruljansen här hemma. Hör hur han säger åt barnen att nu ska vi låta mamma sova när de går och ropar konstant på mig. När jag då ligger i sängen så kan jag få skuldkänslor och tycka att jag borde orka stiga upp, men till vilken nytta? Tycker det är bättre att jag vilar upp mig så att jag orkar vara den glada mamman som de är vana vid. Konstigt nog så är det som det skulle vara tabu att våga säga att man är trött, precis som om en mamma alltid skulle måsta vara pigg och fräsch och ha ett nystädat hem och dofta kanelbullar. Men så är inte verkligehet jag vågar påstå att jag är en supermamma fastän jag behöver vila upp mig nu som då, så det så!